GRÖNGRUPP

Allting började egentligen redan för 4år sedan när jag skulle börja 1an på gymnasiet. Jag har under mina tidigare år som tränare haft en extra person som har hjälpt mig med träningar. Både Marie och Andreas har varit två av mina kompanjoner och sedan Ellen. Det har alltid fungerat super bra. Men när både Ellen och jag började gymnasiet blev det svårare. Ellen fick mer och mer plugg och satsade på det och musiken, samt att jag verkligen inte trivdes i min klass till en början. Vi kämpade på under veckorna, vi pusslade och fixade för att få till träningarna på bästa sättet, tvåan närmade sig och vi hade de ännu tuffare i skolan, träningen var vår räddning men även det var en press. Jag kände många eftermiddagar att jag borde inte åka till träningen jag borde plugga eller sova. Jag behövde bli frisk, jag borde ha prioriterat min egen hälsa framför andras. Kroppen sa ifrån mer och mer men träningarna blev bara fler ju längre tiden gick. Jag visste att efter vi tagit studenten kommer Ellen att flytta . 

Jag blir själv igen, jag sökte hjälp utan resultat. Mina ord var tomma, ingen verkade förstå allvaret. Under sista tiden på gymnasiet var jag på väg att gå in i väggen. Jag ville ha bra betyg, en super bra grupp och ett felfritt liv. Kroppen skrek efter vila, men vart skulle den tiden finnas. Träningar varvat med stallet, många gånger både och samma kväll. Samtliga som man ska hinna med att vara ung. Killar, vänner, skolan och skapa sig en framtid. Sommaren kom och jag blev ensam, Ellen flyttade och jag stod själv. 

Eller själv har jag aldrig egentligen varit då min fantastiska stora syster alltid har ställt upp i ur och skur även om hon hade behövt att träna alla passen själv så har hon hjälpt mig när jag har behövt. Men de är inte samma sak! 

Sommaren och hösten gick, jag ropade fortfarande på hjälp. Men ingen kände att de var prioriterat, för träningarna funkade. Vi tränade mellan 2-4 pass i veckan och allt såg frid och fröjd ut. Men det ingen såg var alla tårar på sena kvällarna, allt pusslande och offrande för att hinna med. Verkligheten började komma ikapp mig när jag fick ett vikariat i Borås. Jag skulle flytta, jag skulle lämna gruppen? Men Till vem? Malin kämpade under våren med att hålla träningar när jag inte var hemma, allt blev jobbigare och jobbigare. Vi hade då flaggat rätt länge för hjälp. Men inget hände. 

Våren löste sig och sommaren kom, jag var hemma stora delar av sommaren för att spendera all tid med min underbara grupp som alltid kommer vara min! Ni vet vilka ni är! Alltid kommer ni tillhöra GrönGrupp orginal! 

Mängder av sömnlösa nätter avlöstes med tårar och dåligt samvete över va som skulle hända under hösten. Malin flyttade till k-stad och jag var förlängd. Vi stod i ovisshet tills samma kväll som jag sagt att jag måste stiga av rollen som tränare helt. 

Känslan var hemsk, men det var att måste. Hur dåligt jag än har mått och hur dåligt jag mår idag har stärkt mig som person. Jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill och det ska jag visa er! 

Jag kommer aldrig glömma tiden jag har haft med min underbara grupp. Det har inte varit lätta beslut, men det är sådant som händer under ena uppväxt! 

Jag saknar er !